Hieu Duong Xuans bakgrund
Hieu Duong Xuan är 34 år, uppvuxen, bor och jobbar i Hanoi. Han är anställd på Vietnams ungefärliga motsvarighet till LO sedan 10 år. Just nu studerar han vid University of Kassel och nästa termin vid Berlin School of Economics and Law. Programet fokuserar på fackföreningspolitik och globalisering. Just nu gör han sin praktik på internationella enheten på LO i Sverige i sex veckor. Fem campus i fem länder är anslutna till programmet, en utbildning som stöds av ILO.
LOs andre vice ordförande Ingela Edlund hälsar välkommen till LO.
Innan Hieu fick anställning i VGCL studerade han internationella relationer och hans bakgrund är internationell juridik.- Fackföreningar i världens alla hörn delar samma ansvar för vi möter samma typ av arbetsgivare och vi har också koppling till handel och ekonomi som jag tycker är bra. Det är frågor som fackföreningar normalt inte ägnar mycket intresse. Frihandelsavtal har stort inflytande på arbetarklassen. För mig är det viktigt att ha den kunskapen. Nästa termin ska vi läsa mer om ekonomi och arbetsmarknadslagar i Europa. Så jag tror att min utbildning kommer att vara till nytta i mitt jobb när jag kommer tillbaks.
Vietnam har inga fria fackföreningar
Vietnam är en kommunistisk enpartistat och det finns inte fria fackföreningar. VGCL är den enda godkända nationella fackliga organisationen och den är också godkänd av landets konstitution.
Detta har sin bakgrund i landets historia med krig, först med fransmännen där landet fick självständighet 1954. Landet har också varit delat i Nord- och Sydvietnam. Kommunistpartiet blev kvar och kämpade för ett enande av landet.
- Vi har en gemensam historia där kommunistpartiet och fackföreningen har jobbat tillsammans. Facket har varit med som konsulter i processen med att skriva lagar. 2012 var facket rådgivande i fackets och landets arbetslagstiftning i Vietnam, fackföreningslagen, som sedan antogs av parlamentet. I det sammanhanget när det gäller fackföreningsreglerade lagar har facket en stark roll.
Skillnader mellan Vietnam och Sverige
- I Sverige har ni ett partnerskap mellan arbetsgivare och facket utan inblandning av staten och det ger utrymme för förhandlingar mellan de två parterna. Det är helt motsatt mot förhållandet i Vietnam. Vi är en enpartistat. I ett sådant land är det annorlunda men vi vill bygga upp ett trepartssystem, säger Hieu.
Staten i Vietnam spelar stor roll för att få upp minimilönerna som omförhandlas varje år och ökar med 15-20 procent.
- Det innebär ändå bara en inkomst på 70 procent av lägsta levnadsstandard. Vi vill åtminstone kunna höja minimilönerna till lägsta levnadsnivån men vi kan inte höja lönerna med 40 procent på en gång utan det måste göras stegvis så de kan mötas om 3-4 år.
Det är en balansgång för risken är att investerarna flyttar till andra länder som Kambodja där arbetarna har sämre arbetsvillkor och lägre löner.
- I Vietnam tar staten fram lagar och en plattform för arbetsmarknaden och för förhandlingar. Detta är helt olika hur det ser ut i Sverige där ni har direkta förhandlingar mellan arbetsgivarna och fackföreningarna.
I Sverige är arbetsgivarna organiserade. I Vietnam är inte de stora internationella företagen medlemmar i en arbetsgivarorganisation.
- Vi har också många utländska investerande företag, japanska, från Hong Kong, Taiwan, Sydkorea och de bildar sina egna organisationer. Facken försöker förhandla med dem men om något företag säger nej så gör alla det. Så vi har ingen motpart och det är som att slåss mot en jätte. De stora företagen har en del nätverkande men de små företagen vill inte vara med i en arbetsgivarorganisation.
Så de stora skillnaderna är det politiska systemet, partssystemet och arbetsgivarnas organisering.
Fackets roll i Vietnam
Det finns 20 nationella fackföreningar inom VGCL och där ingår både arbetare och tjänstemän.
- På VGCL rekryterar vi personal från både arbetsplatsnivå och närstående fackföreningar men också från högre utbildningar som lagområdet och liknande. Vi behöver personer med dessa utbildningar och expertkunskap för att kunna skapa vår politik. Vi behöver kunna ge konsultation till parlamentet när de ska stifta lagar eller till regeringen i frågor som rör arbetstagare, berättar Hieu.
Den personal som har anställts direkt efter sin utbildning måste göra upp till sex månaders praktik på en arbetsplats för att kunna förstå vilka problem som finns där, så när det ska tas fram nya lagar ska de vara anpassade efter villkoren på arbetsplatserna, förklarar Hieu.
Vilda strejker vanliga i Vietnam
Lönen är den största orsaken till de många strejkerna.
- Arbetarna har låga löner. Den genomsnittliga lönen är ungefär 200 dollar i månaden och det är inte mycket men en del kan ha så låg lön som 100 dollar per månad, speciellt textilarbetarna. De har de lägsta lönerna och det drabbar kvinnorna och oftast unga kvinnor mellan 22-40 år. Många av dem är migrantarbetare. Av sina låga löner skickar de dessutom hem en stor del till familjen.
Samtidigt som lönerna är låga är inflationstakten hög. Folk måste ständigt be om högre lön för pengarna minskar snabbt i värde. På de företag där det inte finns fackföreningar är kommunikationen mellan arbetare och företag inte bra. I andra fall finns facket där men de är inte riktiga fackföreningar för de har inte representanter som de har valt.
- De anställda här är outbildade och väljer ofta personer på företagens kontor som fackliga representanter, så de är inte arbetarnas röst hos facket. Man strejkar när arbetsgivarna inte vill höja lönerna i takt med inflationen eller det kan handla om attityder hos utländska företag. Vissa behandlar de anställda dåligt.
Strejkförberedelser kan ta över en månad
Detta är något som vietnamesiska fackföreningar verkligen vill förändra. Problemet är att den process som föreskrifterna kräver innebär lång tid av teknikaliteter. Det kan ta över en månad för att följa reglerna för medling. Så länge kan arbetarna inte vänta på att få ett akut problem löst. Men Hieu tror att det är ett problem som går att komma till rätta med.
- Den stora skillnaden mellan vietnamesisk fackförening och svensk är kollektivavtalsförhandlingar som i Sverige görs mest på nationell nivå eller på sektornivå som i industriavtalet. I Vietnam förhandlas det på arbetsplatsnivå.
Starkt fack men utan motpart
- Vi kan säga att vi har en stark fackförening i Vietnam men vi har inte en stark motpart på de lägre nivåerna och det krävs för att förhandla. På de lägre nivåerna är facket inte starkt. Det är bättre på nationell nivå. Vi försöker uppifrån att stödja de lägre nivåerna men när det kommer till strejker vill arbetarna helt enkelt inte vänta, så de strejkar. De får oftast vad de kräver så det fungerar men om strejkerna fortsätter kan det vara ett hot mot investeringar från utländska företag.
Arbetsmiljön blir långsamt bättre
Utländska investerare som kommer till Vietnam för med sig ny teknologi till konfektionsindustrin som var väldigt gammalmodig på 80- och 90-talen. Mycket förändras, men sakta.
- Den mest utsatta sektorn är fortfarande textilindustrin med mycket damm men om du besöker en sådan arbetsplats i dag ser du fortfarande många som jobbar på bandet men det är inte lika mycket smuts och damm. Inom IT och tv-industrin och mobiltelefontillverkningen är arbetsmiljön mycket bättre. På samma gång har vi bra reglementen för säkerheten på arbetsplatserna. Vi har ett nationellt institut för arbetarskydd. Det är den högsta instanser för arbetarskydd i landet. Det stöds också med pengar från regeringen.
Arbetstiden är enligt lag 48 timmar i veckan för arbetare och för tjänstemän 40-44 beroende på vilket företag det gäller.
- Vi har också speciella utbildade team som åker runt på fabriker för att kontrollera att de följer reglerna. Men det finns väldigt många företag i Vietnam.
Varje år anordnas en månadslång kampanj för att sätta fokus på arbetsmiljöfrågorna. Det är inte bara VGCL utan de nationella fackföreningarna i hela landet, i regionerna.
- Arbetsförhållandena har förbättrats mycket men fortfarande har vi olyckor på arbetsplatserna så mycket återstår att förbättra. Det är inte bara upp till facket att jobba med arbetsmiljön. Arbetsgivarna måste också investera mer i ny teknologi för att minska riskerna för arbetarna.
Ibland förekommer övertid men det är väldigt strikt reglerat och ska vara överenskommet med arbetarna. De kan heller inte arbeta mer än 30 timmar övertid per vecka och inte mer än 200 timmar övertid per år.
Textilindustrin är undantagen
- Textilindustrin är undantagen från dessa regler. De jobbar övertid oftare än andra. Det beror på trycket på dessa företag. Om de inte levererar i tid drar kunderna tillbaks sina order. Det leder till problem för både företag och arbetare. Men textilarbetare får ändå inte jobba övertid mer än 300 timmar. Detta finns med i vår fackföreningslag och som är en stark länk mellan arbetare och arbetsgivare. Det måste ändå finnas en balans för arbetare kan inte jobba övertid för mycket. Det är inte bra för hälsan eller familjerna. Man måste få tid till rekreation.
Christina Jonsson- Din webbläsare verkar inte ha stöd för javascript. Skriv in fornamn.efternamn@lo.se i ditt mailprogram.