Publicerad i Svenska Dagbladet 1 april 2011
Bilden av Sverige är att det går bra just nu. Men den gäller inte alla. Vi har i dag ett arbetsliv som i ökad utsträckning sorterar bort människor med nedsatt arbetsförmåga, trots att de själva inget hellre
vill än att arbeta.
En stor samhällsekonomisk utmaning är den växande motsättningen mellan människors faktiska arbetsförmåga och arbetslivets allt hårdare krav. Vi ser nu en allt större grupp människor som riskerar att hamna utanför arbetsmarknaden, något som genererar enorma mänskliga och samhällsekonomiska kostnader.
För att långsiktigt hantera dessa problem krävs att regeringen och arbetsmarknadens parter har modet att se de verkliga systemfelen. Dit hör bland annat de orimliga och rättsosäkra tidsgränserna i
sjukförsäkringen, den stelbenta arbetsförmågeprövningen redan efter sex månader, bristen påindividuellt anpassaderehabiliteringsinsatser samt västvärldens hårdaste regler för sjukersättning (tidigare
förtidspension).
Utgångspunkten vid den aviserade översynen av sjukförsäkringen måste, som LO tidigare påpekat, vara att göra rätt från början och se tillatt de justeringar i lagstiftningen somkrävs har en bred förankring. Man bör då utgå från den kunskap som i dag finns i forskarvärlden, myndighetssfären, de fackliga organisationerna och handikapprörelsen.
Man skulle exempelvis kunna tänka sig att korta, eller ta bort den två veckor långa sjuklöneperiod som arbetsgivaren betalar , i utbyte mot att det upprättas ett omställningsavtal som ger de som drabbas av
ohälsa motsvarande stöd att ställa om som i dag finns för personer som sägs upp. Detta stöd bör även inkludera åtgärder på arbetsplatsen, som till exempel anpassning av arbete, arbetstid och arbetsorganisation, liksom olika utbildningsinsatser som rustar den enskilde på vägen tillbaka, ibland till en ny anställning. Dessutom bör regeringen så snart som möjligt ersätta dem som hittills drabbats av de uppenbart orimliga sjukreglerna. De är fullständigt oacceptabelt ur rättssäkerhetssynpunkt om alla dessa, ofta svårt sjuka människor, lämnas utan någon som helst ekonomisk kompensation.
Därefter krävs en fördjupad analys av hur trygghetsförsäkringarna samspelar med övriga delar av samhället. Inte minst handlar det om att skapa bättre förutsättningar för ett mer effektivt omställnings-,
rehabiliterings- och anpassningsarbete ute på arbetsplatserna. Detta var en av de frågeställningar som var aktuella i de så kallade huvudavtalsförhandlingarna, som strandade när arbetsgivarna lämnade
förhandlingsbordet. Men arbetsgivarnas ovilja att komma fram till konstruktiva lösningar kan på inget sätt legitimera den passivitet som statsmakten därefter har visat upp.
Regeringen, med statsministern i spetsen, har givetvis ett ansvar att skapa så goda förutsättningar som möjligt för parterna att komma överens. Detta ansvar kan man inte springa ifrån. Från LOs sida är vi
beredda att förutsättningslöst pröva olika model ler för att åter få igång processen. Vad vi i dag behöver är en ny rehabiliterings- och omställningspakt, där såväl staten som arbetsmarknadens parter ingår.
Det handlar bland annat om att:
•Stärka det förebyggande arbetsmiljöarbetet ute på arbetsplatserna, så att fler långsiktigt ryms i arbetslivet.
•Sjukförsäkringen åter blir en försäkring som garanterar den som drabbats av ohälsa ett rimligt inkomstskydd. Den försäkrade bör åtminstone få 80 procent av inkomsten i ersättning vid sjukskrivning.
•Sjukförsäkringen bör vara offentligt finansierad och syfta till riskutjämning mellan olika grupper. En differentiering av avgifter eller ersättningar utifrån sjukdomsrisk kan då naturligtvis inte bli aktuell.
•Det måste finnas tillgång till högkvalitativ företagshälsovård på varje arbetsplats.
•Vi behöver kraftfullare anställningsstöd och fler lönebidragsplatser.
•Alla som drabbats av ohälsa ska ha rätt till medicinsk- och arbetslivsinriktad rehabilitering samt ett arbete som anpassas efter deras faktiska förmåga och förutsättningar.
•Den som behöver stöd för att ställa om, exempelvis hitta fram till en ny anställning eller ett nytt yrke, bör erbjudas individuellt utformade och anpassade utbildningsinsatser.
Ska vi klara av de viktigaste samhällsekonomiska utmaningarna vi har framför oss måste vi bygga en arbetsmarknad som bättre bejakar den variation av funktions- och arbetsförmågor som befolkningen faktiskt besitter. Vi har helt enkelt inte råd att inte ta till vara på alla människors kapacitet.
Ulla Lindqvist, vice ordförande LO