Likt en arbetsrättens Sancho Panza drar Maud Olofsson och Centern runt som springpojkar till Svenskt Näringsliv. Centerns handlingar inför riksstämman är fullmatad med arbetsrättsliga spöken. Centern tycks mer
än gärna, och till synes helt okritiskt, vilja förverkliga arbetsgivarnas önskedrömmar. I jobbprogrammet föreslås införandet av en proportionalitetsprincip för stridsåtgärder samt att stridsåtgärder på
arbetsplatser där det saknas fackliga medlemmar ska förbjudas. Åtgärder som föreslagits av Stureplanscentern riskerar nu att bli Centerpolitik för hela landet. Förslagen vittnar om historielöshet och okunskap
om arbetsmarknadens villkor.
I Centerns stämmohandlingar sägs att ”de flesta arbetsgivare, särskilt i mindre företag, vill sina anställda väl”. Naturligtvis har många arbetsgivare goda intentioner. Men inga lagar utgår ifrån att parterna
är sams. Lagstiftaren skall styra och förhindra avvikande beteende. Intressegemenskapen är ofta bedräglig när konflikter uppstår i ett mindre företag,det visar om inte annat statistiken hos LO:s
medlemsförbund.
Kollektivavtalet skapar konkurrensneutralitet mellan företag. Men Centern föreslår nu att företag utan fackliga medlemmar ska ges möjlighet att konkurrera utan kollektivavtal. Man kan fråga sig varför Centern
vill att vissa företag ska tillåtas konkurrera med sämre villkor och lägre löner. Och varför globaliseringen ”kräver” att små företag utanför industrisektorn, som inte konkurrerar på den globala marknaden,
skall ges möjlighet dumpa löner och anställningsvillkor?
Den som hävdar att facket missbrukar den grundlagsskyddade rätten till stridsåtgärder bör undersöka fakta. I huvudsak kan man konstatera att antalet förlorade arbetsdagar är mycket få i Sverige. i EU är det i
princip enbart de nya medlemsländerna som kan uppvisa färre dagar.
Ett sätt att skapa ordning och reda på arbetsmarknaden är genom att sätta upp normer för vad som är proportionerligt och inte, enligt Centern. Proportionalitet är ett begrepp utan innehåll. Problemet är vad
som skall ställas proportion. Är det omfattningen eller nivåerna på avtalskrav? Eller är det stridsåtgärdens skadeverkningar? Och hur hanterar man i så fall en lärarstrejk som i praktiken innebär en besparing
för arbetsgivaren? Kanske är det besvär som kan uppstå för konsumenter som ska tas som utgångspunkt?
En lagstadgad proportionalitetsprincip ger många och svåra gränsdragningsfrågor. Något Centerpolitikerna snart kommer att bli varse om de sätter sig in i frågorna. Ett alternativ är naturligtvis att överlämna
till domstolarna att fastställa utformningen av proportionalitetsprincipen. Problem är att man då också vrider arbetsmarknadsansvaret ur händerna på parterna.
Kollektivavtalssystemets yttersta funktion handlar om att skapa balans mellan olika intressen i ett pluralistiskt samhälle. Sprängkraften i relationerna mellan arbete och kapital är enorma och kan inte
lagstiftas bort. Den som vill begränsa strejkrätten vill i själva verket ändra balansen mellan arbete och kapital. Begränsad strejkrätt är inte anpassning till en globaliserad värld, utan ett försök att stärka
arbetsgivarnas makt över arbetsmarknaden.
Centerns riksstämma bör noggrant fundera över den föreslagna inriktningen på arbetsmarknadspolitiken. De väderkvarnar som Don Quijote och Sancho Panza stötte på visade sig vara hjärnspöken. Den insikten når
förhoppningsvis Maud Olofsson och Stureplanscenterns glittrande drinkbord också.
Wanja Lundby-Wedin
Ordförande LO
Claes-Mikael Jonsson
Jurist LO