Publicerad i Expressen 6 maj 2014
Riksbanken klarar inte sitt grundläggande uppdrag: att hålla inflationen runt 2 procent. Det är ingenting att hymla om, och ett misslyckande ska kallas ett misslyckande. Detta är inget nytt fenomen, och det är ingen engångsföreteelse. Sedan 1995 har inflationen i genomsnitt varit 1,4 procent. Detta är en stor avvikelse. Ingen förväntar sig att Riksbanken ska kunna hålla inflationen konstant runt två procent. Däremot kan vi begära att vår centralbank i genomsnitt förmår hålla inflationen på två procent - eller mycket nära. Det har man inte klarat. Av någon anledning är vår centralbank helt enkelt sämre än centralbankerna i till exempel Australien, Kanada och Storbritannien, som vi har all anledning att jämföra oss med.
Riksbanken har genom åren angett olika skäl till varför det inte har gått så bra. Först var man tvingad att hålla en hög ränta för att inflationsmålet skulle bli "trovärdigt".
Sedan missbedömde man produktivitetstillväxten. Därefter missade man att den stora finanskrisen var på ingång. Ofta har man också missförstått läget på arbetsmarknaden eller haft fel om hur lönebildningen fungerar.
Nu senast är det oro för höga bostadspriser och hushållens skulder som gör att Riksbankens ledning i praktiken valt att inte klara målet.
Av det senaste penningpolitiska protokollet (24 april) framgår med all önskvärd tydlighet att Riksbankschefen Stefan Ingves är helt upptagen av riskerna med hushållens skuldsättning. Riskerna för att Riksbanken återigen missar inflationsmålet verkar däremot vara en sekundär fråga.
Spelar det någon roll att inflationen blir lägre än utlovat? Ja, det spelar stor roll. Resultatet blir för låg efterfrågan i ekonomin och för hög arbetslöshet. För en väl fungerande lönebildning är det viktigt att inflationsmålet hålls. En väl fungerande lönebildning handlar om att normera avtalskraven kring en viss siffra, som bygger på vad vi tror om produktivitets- och prisutvecklingen. Följer prisutvecklingen inflationsmålet på två procent minskar osäkerheten om löneutrymmet och samordningen underlättas. Så länge som avtalskraven är förenliga med löneutrymmet kommer inflationsmålet att hållas.
På sistone har inflationen varit så låg att det har börjat talas om deflation. När ett land har deflation sjunker priserna. Det är livsfarligt, eftersom det innebär att hushåll och företag väntar med att göra inköp. De vet ju att priserna kommer att vara lägre
i morgon, och ännu lite lägre i över- morgon. Då stannar ekonomin upp.
Den olyckliga penningpolitiken väcker nu internationell uppmärksamhet. Ekonomipristagaren Paul Krugman varnar i en kolumn i New York Times för att Sverige riskerar en "japansk" utveckling - alltså regelrätt deflation. Krugmans varning måste tas på allvar. Det är väldigt svårt att bryta en deflationsspiral, det lär oss historien. Där får vi helt enkelt inte hamna. Och det ansvaret vilar helt på Riksbankens ledning.
Riksbanken är oberoende. Det betyder att ingen kan bestämma att Riksbankens ledning ska sätta en viss ränta. Jag tror att det är att bra vi har det på det sättet. Historiskt har det varit svårt för regeringar att inte tänka kortsiktigt och för- söka sätta alltför låg ränta, särskilt i valtider. Men att en centralbank är oberoende innebär inte att ledningen själv får bestämma målet för verksamheten. Eller att de själva kan avgöra om de gör ett bra jobb eller inte. Tyvärr är vi nästan där i dag.
Vi vet alla att huspriserna är höga och att många hushåll därför har större lån än tidigare. Men det är inte Riksbankens, utan regeringens ansvar. Eftersom Riksbankens ledning inte förstår det, måste de få ett tydligare uppdrag. Det kan ske genom en ändring i den lag som styr Riksbankens verksamhet. Det vore fullt legitimt och skulle inte på något sätt hota Riksbankens oberoende. För att vara övertydlig: Riksbankens ledning bestämmer över reporäntan - inte över sitt uppdrag. Det gör ingen myndighet.
Vi måste dessutom få en mycket skarpare utvärdering av Riksbanken. Det behöver bli tydligare för Riksbankens ledning när de inte gör ett bra jobb. Men våra politiker tycker att det är obehagligt att uttrycka sådan kritik. De tror - felaktigt - att det är detsamma som att ifrågasätta Riksbankens oberoende. Kanske vore det bra om Finanspolitiska rådet, som utvärderar regeringens ekonomiska politik, också får i uppdrag att titta på Riksbanken. De har nog lättare att skaffa sig en tydlig åsikt, och att våga uttrycka den, än de riksdagsledamöter som i dag ensamma har det ansvaret. En sak är dock säker: Så här kan vi inte fortsätta. Riksbanken klarar inte sitt uppdrag. Det har svensk ekonomi inte råd med.