Publicerad i Västerbottens Folkblad 16 juni 2012
LOs främsta prioritering är full sysselsättning och arbete åt alla. Arbetslösheten överskuggar allt. Den påverkar allt. Full sysselsättning och ett arbete är en förutsättning för den enskilda människans möjlighet till ett självständigt liv.
Full sysselsättning är också avgörande för maktbalansen på arbetsmarknaden. I perioder av hög arbetslöshet stärker arbetsgivarna sin makt över de anställda – genom att välja och vraka bland vem de vill anställa.
När vi har full sysselsättning får arbetstagarna på motsvarande sätt en starkare ställning.
Mycket av den maktförskjutning till arbetsgivarnas fördel som vi sett på den svenska arbetsmarknaden de senaste tjugo åren, kommer sig av att vi haft hög arbetslöshet.
Men full sysselsättning och rätten till ett arbete är dessutom en djupt mänsklig fråga. Det märks den dagen man förlorar sitt jobb. Det är inte bara lönen som går förlorad, det är också arbetskamraterna, ett socialt sammanhang och känslan av meningsfullhet.
För den som inte har ett arbete att gå till blir fritiden ofta meningslös. Fritid är tid man inte arbetar. Den som inte har något arbete har inte heller någon fritid. Därför ser vi hur arbetslösheten ofta leder till sociala problem.
I Sverige råder idag massarbetslöshet. 391 000 personer – eller 7,8 procent av arbetskraften – går utan jobb, enligt SCB:s arbetskraftsundersökning det första kvartalet 2012.
Detta är den sittande alliansregeringens ansvar. Att bekämpa arbetslöshet är en huvuduppgift för varje regering i ett demokratiskt samhälle.
LO och LO-förbunden är naturligtvis alltid beredda att samarbeta med de krafter i samhället som på allvar vill ta upp kampen mot massarbetslösheten. Därför välkomnar vi samtalen som under våren förts mellan facket och finansminister Anders Borg och arbetsmarknadsminister Hillevi Engström.
Att få ner arbetslösheten och skapa full sysselsättning skulle betyda oerhört mycket för samhällsekonomin. Det skapar resurser som istället kan satsas på investeringar och förbättringar inom vården, skolan och äldreomsorgen.
Varje enskild person som går från arbetslöshet till arbete innebär en stor samhällsekonomisk besparing, i minskade a-kasseutbetalningar och ökade skatteintäkter. Inom arbetarrörelsen brukar vi därför säga att människors vilja att arbeta är vårt största sparkonto.
Och människor vill arbeta. Vi vill ha ett jobb. Självklart för att det ger oss försörjning. Även om vi lyckas höja a-kassan till 80 procent av den tidigare inkomsten så kan det aldrig ersätta 100 procent i lön.
Det är de sista tjugo procenten som avgör om familjen har råd med en semesterresa, om barnen kan följa med på skolresan, få nya kläder när de gamla vuxits ur eller om man ska ha råd med ett bättre boende.
Men vi vill också jobba för att det ger oss frihet. Vi vill jobba för att få makt över våra egna liv, egenmakt. Och vi vill jobba för att det gör oss delaktiga i något större, något utöver oss själva.
Vägen från massarbetslöshet till full sysselsättning går alltid via dem som befinner sig allra längst bort från arbetsmarknaden, de långtidsarbetslösa och ungdomarna.
Ungdomar har i alla tider haft svårt att ta sig in på arbetsmarknaden. Arbetsgivarna är oroliga för att den som är oprövad inte ska klara jobbet.
Men tidigare erbjöd samhället särskilda insatser för den som var ung eller arbetslös sedan länge. Jag minns själv när jag gick ut gymnasiet på 80-talet och inte hade något jobb att gå till. Nästan omedelbart erbjöds jag ett beredskapsarbete och fick den vägen en fot på arbetsmarknaden.
För när ungdomar får visa vad de går för, då får de nästan alltid behålla jobbet. Men när de inte ens får chansen att pröva på ett arbete blir det inte några nya jobb.
En väg att skapa fler möjligheter är att minska arbetsgivarna kostnader för att anställa unga. Därför har flera LO-förbund i årets avtalsrörelse slutit avtal om lägre ingångslöner för ungdomar, på villkor att arbetsgivaren ställer upp med introduktionsutbildning i motsvarande grad.
Den möjligheten finns nu i IF Metalls avtal, i Kommunals avtal, i Handels avtal och redan sedan tidigare på Byggnads avtalsområde.
Ändå blir det inte fler ungdomsjobb!
LO-kongressen pekade för ett par veckor sedan på flera åtgärder för att stärka de långtidsarbetslösas och ungdomars chanser.
- För det första krävs varaktiga satsningar på grund- och gymnasieskolan. Att som idag acceptera att stora grupper går ut skolan utan godkända betyg är ohållbart och hotar vår position som ett högproduktivt välfärdssamhälle.
- Vi behöver också ett nytt kunskapslyft. Arbetslösa utan gymnasiekompetens ska få möjlighet att fullfölja sin utbildning med generös studiefinansiering.
- Antalet subventionerade anställningar behöver ökas kraftigt, både permanenta och tillfälliga. Subventionerna måste ligga på en sådan nivå att de möjliggör jobb i befintliga lönelägen.
- Det behövs en ny typ av beredskapsarbeten för grupper som varit borta från arbetsmarknaden länge. Ersättning och villkor ska vara avtalsenliga.
- Insatserna för att förmedla arbete behöver stärkas, liksom hjälpen till människor som har nödvändiga kunskaper och kvalifikationer, men saknar ett kontaktnät, för att de ska ta sig in på arbetsmarknaden.
Detta är förslag som kostar pengar. Men faktum är att det sannolikt blir betydligt billigare än de åtgärder som regeringen valt att satsa på, nämligen sänkt arbetsgivaravgift och lägre krogmoms.
Idag går dessutom huvuddelen av subventionerna till dem som redan har ett arbete. Vi vill rikta pengarna till dem som inte har något jobb.
Det är också viktigt att detta är åtgärder som bygger på människors vilja till arbete, inte rädslan för de stora kostnader som det idag, på grund av regeringens politik, innebär att bli sjuk eller arbetslös.
Men detta är bara början. På sikt ska Sverige åter bli ett land där full sysselsättning råder. Inom de olika LO-förbunden finns många utmärkta förslag på hur man kan skapa nya jobb. Bland annat har Byggnads pekat på möjligheten till tusentals nya arbetstillfällen inom renovering av miljonprogrammets nedslitna bostadsbestånd.
Behoven inom infrastrukturen är också gigantiska. Det handlar om investeringar i vägar och järnvägar och inte minst ansträngningar för att hitta en lösning på storstadsområdenas skriande bostadsbrist, för att inte tala om bristen på billiga bostäder för studenter och unga över hela landet.
I kommuner och landsting finns också mycket arbete som behöver utföras. Arbete som vi hellre skulle betala för än som idag betala ut arbetslöshetsersättning och socialbidrag för att människor tvingas gå utan jobb.
Vi inom LO kommer alltid att medverka till att försöka minska arbetslösheten, oavsett om det är en borgerlig eller socialdemokratisk regering som styr. Det är vår skyldighet som en av arbetsmarknadens parter, att slåss för våra medlemmars möjligheter till arbete.
Vårt budskap till regeringen är nu att detta är en alldeles för viktig fråga för att spela politiska charader. Vill man göra något åt massarbetslösheten så är det möjligt. Det är ett val regeringen har. Därför säger vi: Upp till bevis!
Karl-Petter Thorwaldsson, LOs ordförande