Publicerad på Dagens Arena 1 oktober 2012
I Sverige finns ett brett stöd för att begränsa vinstutdelningen från skola, vård och omsorg. LO kräver ordning och reda i välfärden, skriver Tobias Baudin, vice ordförande LO.
Välfärdens verksamheter sysselsätter över en miljon människor. Den möjliggör för mångdubbelt fler att jobba, utbilda sig, kombinera arbete med barn och känna trygghet inför ålderdomen. Kort sagt att färdas väl genom livet.
Välfärden möjliggör också för Sverige att vara ett modernt, förändringsbenäget, konkurrenskraftigt land med hög sysselsättningsgrad. Men det finns brister och stora utmaningar väntar. Det står helt klart att varenda skattekrona som går till välfärden behövs för att förbättra verksamheterna. Ändå läcker välfärden skattepengar i form av stora vinster i privata företag.
Den svenska välfärden är inte längre bara unik, den är extrem. Ingenstans i världen finns en i så hög grad skattefinansierad välfärd som samtidigt är så obefintligt reglerad.
I en ny undersökning som LO låtit Novus opinion göra, kan vi tydligt se att det finns en bred folklig uppslutning kring behovet av mer reglering av välfärdssektorn. 80 procent av de svarande vill se att vinsterna som genereras inom välfärdsföretagen ska återinvesteras i verksamheten. Bara 14 procent tycker att företagen själva ska få välja. En övervägande andel tror vidare att kvaliteten och personalens arbetssituation skulle förbättras om vi hittade metoder för att begränsa vinsterna.
Undersökningen visar också att det finns betydande politiska risker med att lyssna för mycket på näringslivets skrämselpropaganda i vinstfrågan, och att arbetarrörelsen inte behöver ha silkesvantarna på. 55 procent av svenska folket uppger att de skulle bli mer benägna att rösta på ett parti som är ”tydliga i sin vilja att skärpa kraven och begränsa vinstutdelningen från skola, vård och omsorg”. Bara åtta procent skulle bli mindre benägna att rösta på ett sådant parti. För 24 procent skulle det inte påverka alls och 13 procent svarar ”vet ej”.
Svenska folket nöjer sig inte med hur läget är i dag. Men regeringen tycker fortfarande inte att utvecklingen i de privata skol- och vårdkoncernerna ger anledning till mer radikala åtgärder än en utredning som ska vara klar 2014. Hur mycket skattepengar hinner läcka ut ur välfärden innan den utredningens eventuella förslag är genomförda?
Vi har redan sett avknoppningar och utförsäljningar som närmast liknat en rea på medborgarnas tillgångar: vårdcentraler, hyresrätter, skolor och apotek. Vi har fått lagar och regler som tvingar kommuner och landsting att låta företag inom primärvård, skola och snart äldreomsorg etablera sig, oavsett behov. Det leder till dyrbar överetablering och skev resursfördelning.
Segregation, kunskaps- och hälsoklyftor växer. Växer gör också de stora skol- och vårdkoncerner som konsekvent köper upp eller konkurrerar ut mindre utförare. Därmed hotas just den valfrihet för brukarna som motiverat de privata företagens inträde i välfärdssektorn.
Den generella välfärden är kärnan i den svenska modellen. Och vi är förvånansvärt överens i Sverige om hur vi vill ha det med välfärden i framtiden: Vi vill ha valfrihet. Vi vill ha kvalitet. Vi vill ha likvärdighet. Är det då inte regeringens ansvar att bryta en utveckling som går åt motsatt håll?
Utvecklingen inom skolan borde utgöra en varningsklocka för hela välfärdsområdet. Vi har en skattefinansierad skola med fri vinstutdelning. Här pågår en påtagligt negativ utveckling med försämrade resultat, betygsinflation, ökad segregation och krympande likvärdighet. Det beror på flera olika faktorer och kommer att kräva flera olika svar. En sak borde dock vara självklar: att behoven hos eleverna sätts främst – före skolföretagens intressen.
Att lösa ekvationen om hur vinster i välfärden ska kunna återinvesteras i verksamheten utan att valfriheten går förlorad borde vara regeringens högst prioriterade fråga. Det går att lösa ekvationen. Sverige måste inte ha världens mest oreglerade välfärdsmarknad.
Efter LO-kongressens beslut har debatten om vinsterna i välfärden fått en rejäl skjuts, vilket jag välkomnar. Det är dags för en saklig debatt om hur vi kan säkra att alla i vårt land får del av den välfärd de har rätt till utan att valfriheten minskar. Nu behövs pragmatism och samarbetsvilja. Välfärden är för viktig för att användas som en tummelplats för ideologiska eller ekonomiska experiment.
Vad LO vill se är ordning och reda i välfärden, och ett stopp för slöseriet med skattepengar. LO:s mål är en välfärd i världsklass. Om regeringen inte förmår ta det helhetsgrepp kring välfärden som ligger i befolkningens och LO-kollektivets intresse så ser vi oss nödgade att handla.
På LO-kongressens uppmaning jobbar nu LOs välfärdsutredning. Utredningen har ett brett anslag och tittar givetvis på andras förslag. Partierna har olika hållning även om allt fler bekräftar bristen på robusta regleringar.
Vi följer den internationella forskningen, till exempel den som rör svårigheterna att mäta kvalitet i människonära verksamhet. Vi lyssnar på företagen som verkar i välfärdssektorn, liksom de som jobbar i branschen.
Det är att göra det enkelt för sig att tro att det räcker med att titta enbart på vinstfrågan. Vi behöver samtidigt titta på flera saker: meddelarfrihet, insyn i bolagen, tillståndsgivning, inspektionsmöjligheter, kvalitetsjämförelser, anställningsvillkor, personaltäthet och den politiska styrningen av etableringsbesluten.
Vårt uppdrag är att ta fram realistiska och genomförbara förslag till åtgärder som gör det möjligt att kombinera hög kvalitet, valfrihet och likvärdighet i välfärden – och omöjligt att göra stora vinster på bekostnad av medborgarnas välfärd. Vi tänker inte vänta med att ge besked till 2014. Våra förslag kommer redan i december.
Välfärdssektorn är inte en marknad, vilken som helst. När det rör barnen, de äldre och sjuka, allas vår trygghet och utveckling, så krävs demokratiskt inflytande. Som sagts så många gånger förut: marknaden är en utmärkt tjänare, men en usel herre. Låt oss se till att välfärdssektorn styrs upp så att den kan fortsätta tjäna Sverige väl.
Tobias Baudin, förste vice ordförande LO