Inledning
Det är så självklart i en välfärdsstat som den svenska att samhället, kostnadsfritt eller kraftigt subventionerat, erbjuder personliga tjänster såsom sjukvård, utbildning, barn- omsorg och äldreomsorg, att vi sällan frågar oss varför. I den här rapporten presenteras motiv för att finansiera vissa typer av konsumtion med offentliga medel. Därmed besvaras frågan om varför vi har individuell offentlig konsumtion, utan anspråk på att bestämma vad som är bästa avgränsningen mellan offentligt och privat finansierad konsumtion i alla lägen. Inkomstfördelning studeras oftast utan hänsyn tagen till den offentligt finansierade konsumtionen trots att denna står för stora resurstillskott. Det finns dock undantag. Finansdepartementet, Statistiska centralbyrån (SCB) och OECD kan nämnas bland dem som vid olika tillfällen har inkluderat individuell offentlig konsumtion i fördelningsanalysen.
Syftet med denna rapport är att öka kunskapen om fördelningen av den individuella offentligt finansierade konsumtionen. I det syftet kommer jag både att redogöra för intressanta resultat i andra studier och göra egen analys av mikrodata. Fördelningsanalysen är avsedd att åskådliggöra att välfärdsstaten har åtaganden som sträcker sig över decennier. Att förvalta den på ett trovärdigt sätt är därför en utmaning.
Åtagandena bör inte förändras utan en noggrann analys av vem som vinner och vem som förlorar på förändringen. I många fall skulle en sådan analys visa att rättfärdiga förändringar kräver decenniers framförhållning. Kapitel 2 sammanfattar kortfattat rapportens slutsatser. Varför vi finansierar vissa typer av konsumtion med offentliga medel beskrivs i kapitel 3. Hur den offentliga konsumtionen påverkar inkomstfördelningen under ett visst år redovisas i kapitel 4.
Den individuella offentliga konsumtionens omfördelande styrka sätts där också i relation till hur det såg ut ett decennium tidigare och hur det ser ut i andra länder. Vidare beskrivs hur medlen som har funnits tillgängliga för offentlig konsumtion har förändrats över tiden. Kapitlet avslutas med en blick på de offentliga finansernas långsiktiga hållbarhet, bl a med hänsyn tagen till demografin.
Kapitel 5 beskriver när i livet den offentliga konsumtionen används. Likaså redovisas bidragen till finansieringen i olika åldrar. I kapitlet behandlas också skillnader mellan kvinnor och män i dessa avseenden. Kapitel 3, 4 och 5 innehåller rikligt med diagram som är avsedda att illustrera och förklara rapportens resonemang. För den diagramintresserade läsaren visas ytterligare sex diagram som inte har bedömts vara avgörande för förståelsen i en bilaga. I kapitel 6 drar jag slutsatser av det som har framkommit i kapitlen 3, 4 och 5. Kapitlet kan därför läsas som en sammanfattning av rapporten.
Slutsatser
Den offentligt finansierade konsumtionen utgör en stor del av svenskarnas ekonomi. Värdet av den individuella offentligt finansierade konsumtion, såsom skola, medicin och sjukvård, motsvarade exempelvis år 2007 närmare 40 procent av hushållens disponibla inkomster. En viktig uppgift för välfärdsstaten är att omfördela konsumtion över livet för var och en av invånarna så att den utjämnas över livscykeln. Grovt sett innebär det att resurser varje år omfördelas från personer i medelåldern till barn och gamla. Konsumtionsutjämningen kan samtidigt sägas innehålla ett försäkringselement. Vi räknar med att få kraftigt subventionerad sjukvård när och om vi behöver det.
Välfärdsstaten omfördelar också mellan individer och den offentligfinansierade konsumtionen bidrar i hög grad till detta. Det sker exempelvis en omfördelning mellan kvinnor och män, genom att kvinnor som grupp inte fullt ut finansierar den offentliga konsumtion de använder och män som grupp därför betalar mer än vad de använder över livet. Totalt sett verkar den offentliga konsumtionen kraftigt utjämnande på inkomstfördelningen under ett visst år.
Sverige var år 2007 det OECD-land som hade jämnast inkomstfördelning. Förstaplatsen beror dock på andra faktorer än den offentligt finansierade konsumtionen. Denna utjämnar ungefär lika mycket i andra länder som i Sverige. Det finns goda effektivitets- och fördelningsargument för en offentlig finansiering av välfärdstjänsterna. Både demografiska förändringar med fler barn, ungdomar och gamla, i förhållande till befolkningen i arbetsför ålder och ökade inkomster pekar mot en ökad efterfrågan på välfärdstjänster såsom omsorg, utbildning och sjukvård. Stödet för att finansiera sådana tjänster via skatter är kompakt. Att ökad efterfrågan på välfärdstjänster möts med att mer offentligfinansierade tjänster blir tillgängliga är trots detta inte självklart. Uppgifter om hur äldreomsorgen möter behoven reser tvivel. I detta ligger en politisk utmaning.
Inte bara statsfinanserna utan också välfärdstjänsterna måste vara långsiktigt stabila i en trovärdig välfärdsstat. Det är viktigt att beakta vem som vinner och vem som förlorar ifall förutsättningarna för den offentliga konsumtionen ändras. Gamla som har betalat skatt tidigare livet, i tanken att de ska få bra vård och omsorg när de behöver det, är i en utsatt position. Barn och unga skulle i teorin kunna finansiera sin utbildning med privata lån, men mycket talar för att föräldrarnas betalningsförmåga skulle få stor betydelse. Kvinnor vinner som grupp på att behovet av välfärdstjänster tillgodoses med offentlig finansiering och förlorar om resurserna dras ner. De förlorar dessutom i dubbel bemärkelse. För det första genom en försämrad tillgång på välfärdstjänster för egen del. För det andra genom att det i första hand är kvinnor som täcker upp för brister i den offentliga omsorgen.