Inkomstpensionssystemet är finansierat utanför statsbudgeten. Det medför att det inte längre finns några garantier för vilken pension man får utan pensionens storlek kommer helt att bestämmas av pensionssystemets förmåga att utifrån rådande förutsättningar leverera pensioner. Allt som betalas in till systemet ska betalas ut, varken mer eller mindre. För den enskilde gäller samma sak, nämligen att pensionens storlek bestäms av inbetalda premier. Pensionen kan bli högre genom s.k. arvsvinster men också lägre genom den så kallade bromsen.
IPs regelverk anpassar systemet helt till de demografiska och ekonomiska förutsättningar som gäller och garanterar därmed att pensionssystemet är ekonomiskt stabilt oavsett vad som händer. Anpassningen sker genom delningstal som beräknas utifrån den demografiska utvecklingen och olika prisindexar som beror på den ekonomiska utvecklingen. När detta inte räcker till så aktiveras en balanseringsmekanism, den s.k. bromsen. Balanseringen är tänkt som en tillfällig lösning som ska återställa balans i inkomstpensionssystemet. Därmed klarar sig alltid pensionssystemet, men hur går det för pensionärerna?
Den ekonomiska utvecklingen och pensionsålderns ökning har stor betydelse för pensionernas utveckling. Utifrån de ekonomiska förutsättningar som bl.a. Pensionsmyndigheten utgår ifrån och ett oförändrat pensioneringsbeteende (det s.k. basscenariot) visar denna rapport att pensionssystemet kommer att få svårt att 2020 leverera de pensioner man skulle förvänta sig. Detta beror till en del på högre delningstal men större betydelse har att inkomstpensionssystemets balanseringsmekanism kommer att vara aktiverad under hela perioden. Detta medför att pensionerna varje år i genomsnitt blir 6 procent lägre än de skulle blivit om balanseringen inte hade varit aktiverad.
Balanseringen är aktiverad för att sysselsättningen utvecklas för svagt och pensionsåldern inte höjs i takt med att befolkningen blir äldre. Aktiekursernas svaga utveckling och dess effekter på AP-fonderna har också betydelse för att balanseringen är aktiverad.
Denna rapport tar inte upp några förslag på förändringar i inkomstpensionssystemet. Rapporten beskriver i stället olika kravanalyser som visar vad som skulle krävas för att balanseringen ska stängas. En exceptionell god utveckling av avkastningen på aktier kan stänga balanseringen men det skulle då krävas en årlig avkastning på nästan 20 procent fram till 2020. Detta är inte realistiskt samtidigt som det är en minst sagt vansklig strategi att luta sig mot aktiernas utveckling.
En stark sysselsättningsutveckling skulle ge positiva bidrag. Om sysselsättningen varje år fram till 2020 skulle öka 1 procent mer så skulle 350 000 fler vara sysselsatta år 2020 jämfört med basscenariot. Men detta räcker inte och balanseringen skulle fortfarande vara aktiv. Det skulle krävas att även pensionsåldern höjs till 67. I denna rapport har beräkningarna utgått från att hälften av alla planerade pensioneringar flyttas fram till 67 års ålder. Det innebär att det blir 100 000 färre pensionärer och ytterligare 100 000 fler sysselsatta. Då skulle balanseringen kunna stängas år 2020.
Kravanalysen visar att sysselsättningen skulle behöva vara 450 000 personer högre år 2020 än vad den är i basscenariot. Jämfört med sysselsättningen 2012 skulle det innebära en ökning med i genomsnitt 80 000 personer per år. Om en sådan kraftig sysselsättningsökning över huvud taget ska vara möjlig, krävs att den ekonomiska utvecklingen stödjs av en mycket expansiv ekonomisk politik. Riksbanken måste hålla en så låg ränta som möjligt och finanspolitiken måste vara mycket expansiv. Dessutom krävs en omfattande arbetsmarknadspolitik och att arbetsmarknadens parter kan hantera det högre efterfrågetrycket på arbetsmarknaden. Helt avgörande är att löneförhandlingarna kan leverera avtal som inte äventyrar inflationsmålet.
Ett exempel på en expansiv finanspolitik har presenterats i LO-ekonomernas Ekonomiska utsikter, våren 2013. Där visas att finanspolitiska satsningar på 70 miljarder kronor skulle kunna bidra med högre sysselsättning på sammantaget 100 000 personer. Detta räcker inte för att balanseringen ska stängas, men det är en bit på väg.
En industriarbetare som arbetar 45 år och går i pension vid 65 års ålder skulle under basscenariots förutsättningar år 2020 få en statlig pension som är 52 procent av lönen. Med kravanalysens gynnsamma scenario med hög sysselsättning och pension vid 67 så skulle en industriarbetare som då går i pension vid 67 år 2020 få en pension som är 62 procent av lönen. Hög sysselsättning och en pensionsålder vid 67 kan således höja de statliga pensionerna med 20 procent.
Den högre pensionen vid 67 beror på fler yrkesår men framförallt på att man väntar 2 år med att ta ut pension. För att alla ska ha möjlighet att arbeta till 67 krävs bl.a. satsningar på bättre arbetsmiljö. För att alla ska ha möjlighet att vänta med att ta ut pensionering till 67 krävs att de offentliga försäkringarna också gäller fram till 67. Det gäller främst arbetslöshetförsäkringen och sjukersättningen.
För att industriarbetaren i exemplet ovan ska få den relativt goda pensionen krävs att han/hon arbetar i 47 år utan vare sig frivilliga eller ofrivilliga uppehåll. Ett sådant yrkesliv blir dock mer och mer ovanligt. De allra flesta har i varierande grad avbrott under yrkeslivet på grund av barn, studier, sjukdom och arbetslöshet. Sådana uppehåll måste hanteras inom ramen för ett pensionssystem. I rapporten beskrivs att förutsättningarna för LO-arbetare att kunna arbeta till 67 års ålder och få en tillräcklig pensionsnivå är sämre än för andra grupper.
Många av dem som arbetar i traditionella LO-yrken lämnar arbetslivet med sjukersättning under de sista åren fram till pensionen. Den som har sjukersättning mellan 60-65 år får en nästan lika hög pension som den som skulle fortsatt arbeta fram till 65 år. Det beror på att pensionsrätterna vid sjukersättning beräknas på den bakomliggande inkomsten och inte på sjukersättningen.
Om ingen förbättring av arbetslivslängden och en höjning av utträdesåldern kan göras för LO-arbetarna, kommer det att ge dem lägre pensioner i och med att den genomsnittliga livslängden ökar.
Ett sätt att mildra denna effekt är att göra det enklare för den som efter ett långt yrkesliv inte orkar arbeta att få sjukersättning de sista åren. Sjukersättning på halvtid skulle göra det möjligt för fler att behålla en halvtidsanställning kanske till och med till 67 års ålder.
God arbetsmiljö, lämpliga arbetsuppgifter i ett rimligt arbetstempo och en väl fungerande arbetsorganisation har avgörande betydelse för människors förmåga att klara av ett långt arbetsliv utan att slitas ut i förtid. Arbetsgivarnas drivkrafter att anpassa arbetsuppgifter, arbetsplats och arbetsorganisation är inte tillräckligt starka. Tidsgränserna i rehabiliteringskedjan sätter press på den som är sjukskriven att stå till arbetsmarknadens förfogande, men sätter ingen press på företag och verksamheter att anpassa arbetet för en sjukskriven anställd för att möjliggöra återgång i arbete. Ett antal kraftfulla insatser behövs för att förbättra anpassnings- och rehabiliteringsarbetet.
Deltidsnormen i många kvinnodominerade yrke har inlåsningseffekter som ger färre arbetade timmar, lägre livsinkomst och därmed lägre pension. Det är i första hand parternas ansvar att reglera villkoren på arbetsmarknaden men det är också i samhällets intresse att komma till rätta med den ofrivilliga deltiden. Finansieringen av välfärdssystemen och socialförsäkringarna skulle stärkas om fler arbetade heltid. När kommuner och större företag bestämmer sig för att i första hand erbjuda heltidstjänster får det positiva konsekvenser.
Långvarigt deltidsarbete får stora ekonomiska konsekvenser för den enskilde. Detta i kombinationen med tidsbegränsade anställningar och upprepade perioder av arbetslöshet gör att pensionsutfallet för LO-grupperna och i synnerhet för LO-kvinnorna riskerar att bli mycket dåligt.